Jag känner mig helt förkrossad!

Allt som jag kämpat för och byggt upp revs precis ner.. De som jag lagt ner hela min själ i och kämpat som få med, de känns helt meningslöst. Om allt slit och hårt jobb bara ska kritiserats hela tid, hur kul blir de då, hur mycket känner man för att kämpa då och komma ännu längre?

Jag är en tjej på ynka 15 år, de snurrar i huvudet konstant, och har hög press på mig själv, jag vill prestera 110% jämt! Att då endast få dålig kritik på nått man känner att man kommit en bra bit på, kämpat för i 2 år de krossar en!

De är inte många som tror på oss, många vill bara att vi ska bryta ihop, vi har visat många att vi kan, men de räcker inte, klarar vi nått så måste vi ta oss längre och prestera hårdare.. kan man inte få njuta i nuet och känna på vad man faktiskt prestera, vart man faktiskt har kommit! Min häst är en häst och ingen tävlings maskin, hon är fortfarande lite rund eftersom hon fortfarande går på sommarbete, att vara tjock och ha dålig kondition är helt olika saker!

Min häst mår bra, får vara ute runt 12 timmar VARJE dag, går i en stor och fin hage med hagkompisar, hon står inte i nån liten grus-ruta utan stockar och stena med täcken och skydd, hon är HÄST igen jävla porslinshäst/ tävlingsmaskin jag rider inte på banan 6 dagar i veckan, jag skrittar fram ca 20 min VARJE gång jag ska rida, min ponny tycker de är kul att rida på banan och att gå upp till ridhuset är hur kul som helst!
Jag vill ha just de KUL med min häst, jag tycker inte att tävla är kul så därför gör inte jag de? Är jag onormal för de? Vågar jag inte visa upp min häst? är jag dålig på att rida? NEJ jag vill som sagt bara ha kul! Jag är STOLT med de som jag och Lillan har åstadkommit! Jag älskar min ponny mer än allt! Att då bara klanka ner på mig hela tiden och klaga ger mig ingenting! en!

Min lilla tjockis! som jag älskar! Vad som än händer!♥